Fotoåret 2019 inleddes med att jag var förbannad. Råförbannad. Vi åkte till Goa i Indien för att fira jul och nyår och jag passade på att boka in en liten fotoresa själv för att få se och fotografera Indiens otroliga naturliv. Jag hade hittat en lokal guide och de lokala guiderna tenderar alltid att vara bäst. Jag hade inga referenser till honom, men han hade släppt en fotobok om fåglar så han var åtminstone seriös om sitt foto tänkte jag. Men sämre guide har jag aldrig åkt med. Guiden hette Savio Fonseca.
PS: Jag insåg att jag behövde skriva av mig så vill man inte läsa om hur jag blev svindlad kan man läsa vidare efter nästa bild. TLDR: Jag blev svindlad av en guide och förlorade fotolusten. Hängde säkert ihop med psykisk ohälsa.
Utöver att han försökte pumpa mig på information om hur mycket pengar jag hade under hela resan till naturreservatet som han sa att han hade besökt tidigare så ljög mannen som en häst galopperar. Han ljög om att han varit där tidigare. Han ljög om vilka djur vi kunde se och lovade saker han inte kunde hålla. Han ljög om boendet. När vi var på plats på boendet (som var fint) kunde vi inte ens komma in i reservatet. Fonseca hade sagt att boendet låg inne i reservatet och att det var den stora fördelen med att bo just där. Men personalen bara skakade på huvudet och berättade att ingen kommer in i reservatet. Någonsin.
Så där låg jag i min säng på kvällen och kokade av ilska. Morgonen därpå åkte vi hem. Jag hade tagit några bilder, men ingen av dem höll måttet. Väl tillbaka i Goa sa jag att vi behövde prata om betalningen när han hade räknat ut vad det kostade och mannen flippade. Savio Fonseca sa att jag fick skylla mig själv som velat åka dit efter att han ljugit om resan. Att det inte spelade någon roll att han ljugit eftersom man aldrig vet vad man kommer att få se för djur. Han fortsätte att ljuga mig rakt upp i ansiktet trots att personalen på plats hade pratat med oss båda samtidigt om vad som gällde för reservatet. Han tyckte inte att det var något problem att han inte kunde något om resmålet eller gjort någon research och skrek på mig så att spottet yrde. I slutändan betalade jag för att undvika problem. Men jag lärde mig en läxa. Aldrig någonsin igen boka en guide utan referenser.
På kvällen efter att vi skilts åt skickade han ett mail till mig där han skrev att trots att jag försökt lura honom på hans pengar så höll han inget emot mig och att jag egentligen bara skulle vara tacksam för att jag kom hem säkert och för att han inte fakturerade mig för dagarna som vi inte använde eller för middagen han käkade efter att vi skilts åt. Jag kände mig så oerhört dum, lurad och svag. Jag kände mig verkligen svindlad. Jag kan inte säga annat, som man skriver på engelska, Savio Fonseca scammed me. Egentligen hände det här precis innan nyåret för ett år sedan. Så det var slutet på 2018. Men känslan från det här kom att prägla hela 2019. För plötsligt försvann min lust att fotografera.
Skuleskogen 2018 - vinnare av årets nordiska friluftsbild 2019.
Men från en låg punkt så vände det fort. Jag blev kontaktad av juryn till Nordic Nature Photo Competition och fick veta att jag vunnit Årets Nordiska Frilluftsbild 2019. På grund av en skada ersattes min sambo med en av mina bästa vänner, Jonas, som också är modell på bilden, på resan till Oslo för att ta emot priset tillsammans med mig. Att ta emot priset var utan tvekan ett av mina stoltaste ögonblick. Jag kände mig som en “riktig” fotograf för första gången. Trots det återvände inte lusten att fotografera.
Inte ens senare i februari när jag gett mig ut på en fototur i Vindelfjällen och stod ensam i det vilda månskenslandskapet återvände lusten. Omgiven av is och total tystnad sprack plötsligt norrsken upp. En magisk kväll och trots att jag tog årets första bra bild där kände jag aldrig fotomagin. Bilden kom senare på 6:e plats i naturfotokategorin i SM.
Midnight over Sápmi - Syterskalet - februari 2019. Sjätte plats SM. Ensam på fjället och temperaturen var -25 grader.
Tältlägret i Hornvik, Island juni 2019. Dags att hitta fotokänslan. Mitt tält är det röda till vänster.
Men jag kunde inte gå runt och känna mig oinspirerad för evigt. Därför bestämde jag mig för att försöka uppfylla ett av mina nyårsfotolöften för 2019 - att fotografera vild fjällräv. Så jag åkte ensam till Island för att göra en egen “into the wild-resa”. Hyrde en bild och körde till Västfjordarna och lejde några personer att ta ut mig till Hornstrandir. Det vildaste och mest otillgängliga av Islands naturreservat. Beläget norr om Isafjordur kan man komma in i reservatet på enbart två sätt. Antingen med båt eller en flerdagarsvandring över några glaciärer. Jag valde båt.
Väl inne i Veiðileysufjörður, omgiven av Västfjordarnas storslagna natur, placerades jag i en gummibåt och landsteg på den steniga stranden med vatten upp till anklarna. Försiktigt balanserades för att inte halka på tången som låg som lianer runt stenarna. Väl på väg upp från stranden såg jag motorbåten som tagit ut mig försvinna ur fjorden. Jag var ensam.
Reglerna för turen var simpla. Jag skulle stanna och ta alla bilder jag kände att jag ville ta. Bra som dåliga. Jag behövde inte ens visa dem för någon. Det här var bara för mig. Och jag hittade kreativiteten igen. Den här vandringen med enbart min kamera och fjällrävar som mitt sällskap var i särklass den bästa jag gjort i hela mitt liv. Kreativiteten kom tillbaka. Jag skickade in flera av bilderna till NNPC 2020, men bara en gick vidare till final. Men bilderna var ju ändå bara för mig. Här nedanför är ett litet urval.
Jag och min sambo Hanna åkte också till Lofoten i juni. På nätterna när midnattssolen dominerade himlen och Hanna sov smög jag såklart runt med min kamera. Vi åkte också på havsörnssafari. Jag fick inga speciella bilder men jag lekte mycket med lång slutartid och dubbelexponeringar á la Mats Andersson. En av mina stora förebilder inom foto.
I september återvände jag till mina älskade Vindelfjällen för att i en vecka fotografera de vackra höstfärgerna i fjällen. Bortsett från att jag tappade bort min kameraväska på en fjälltopp och kunde inte hitta den igen när mörkret lagt sig och jag var på väg ner så gick allting bra. Väskan hittades åter dagen efter.
Sammanfattningsvis har det varit ett omtumlande år och jag känner fortfarande inte att jag har hittat en egen stil. Men jag rullar på och blickar framåt mot ett nytt decennium av foto. Jag började fotagrafera ordentligt för två år sedan när jag gick Vildmark och Foto på Ålands Folkhögskola och jag känner ändå att jag utvecklats sedan dess. Det ska bli kul att få upptäcka vad som händer fotoåret 2020.
I vidvinkelns,
normalzoomens
och telezoomens namn,
Amen.