Jireskalet 9-12 september 2021
Det här skulle bli första turen med Folke. Vi hade haft honom i nästan ett år när det äntligen blev dags att gå på vår första tur tillsammans. Han fick springa lös från parkeringen, genom fjällbjörkskogen och sedan upp på kalfjället, med mig hack i häl. Då och då slängde han en blick bakåt för att se om husse håll tempot. Den gjorde jag, knappt. Den leriga stigen från Umasjö gled under fötterna varje gång jag satte ner kängorna och förvandlades bitvis till myr ovanför trädgränsen. Tur att jag vaxade och impregnerade kängorna innan turen.
Vi hade kommit iväg från Umeå senare än vad jag tänkt, vilket försenade allt. Planen var att jag skulle hinna ligga i tältet och vila några timmar innan det var dags att ge sig ut för att fotografera i natten. Det skulle jag inte hinna nu. Det var bara att försöka hinna upp till sjön Jirejavrrie och sätta upp tältet innan det blev för mörkt. Hade det inte varit en fototur hade väskan varit brutalt överpackad på sina drygt 20 kg. Men kamerautrustningen vägde runt nio kilo. Bara stjärnspåraren med tillbehör väger runt fem kilo. Det var andra året i rad jag skulle försöka få min målnattbild: vintergatan över ett höstlandskap. Det går bara att ta den bilden i septembers nymåne. För att det ska gå måste det vara klart väder och inget norrsken. Utöver att det är september och nymåne såklart. Ofta har man bara en chans om året, om någon, innan höstfärgerna blåser av träden.
Tältet satte jag upp på två minuter. Tacka gudarna för Hilleberg. Folke begrep inte varför vi skulle bo där inne. Men tog ett glatt skutt in i tältet och vägrade låta sig bli nedbäddad i sin sovsäck. Varför sova i den när man kan vara på den? Svaret fick han när han mitt i natten smög ner i min sovsäck när han började frysa.
Natten blev dock mulen. Det klarnade först vid 02:00 tiden och då enbart i norr. Den astronomiska natten var redan över, eller i alla fall i sitt slutskede. Jag kunde redan se himlen gå mot en ljusblåare färg. Jag fick försöka igen ett dygn senare.
Under fredagen tog vi sovmorgon innan vi gick på upptäcksfärd genom Jireskalet och omgivningarna för att spana ut vackra platser att vara på. Genom min research visste jag exakt var Vintergatan skulle stiga och hur jag behövde placera mig. Jag besökte Glimmerstugan, upptäckte att jag kunde se hela vägen till Ammarfjällen och Rievrregajjsie därifrån och hittade tre platser som kunde fungera som förgrund. Eftermiddagen spenderade jag i fjällbjörkskogen jag passerat i dalen innan Jireskalet i solnedgången.
Jag måste ändå säga att dalen är det vackraste hittills på den här turen. Man rör sig i ett höglandskap vid trädgränsen där flera jokkar har karvat ut dalen i små kanjoner och vattenfall. Man är lika ofta i björkskogen som ovanför den med utsikt över dalen och fjällen omkring. Träden står tillräckligt tätt för att ge en skogskänsla men utan att det är snårigt. Höstfärgerna lyser runt mig och på kalfjället ovanför oss betar en renhjord. På kvällen fick jag veta att en av mina bästa vänner ska ha tvillingar. Sjukt.
På natten var det äntligen dags. Men när jag spanade ut så var det inte mörkt och stjärnklart. Stjärnorna syntes, men himlen var grön. Det blev en norrskensnatt. Trots att jag faktiskt aldrig sett norrsken i Vindelfjällen trots alla mina turer blev jag ändå lite besviken. Nu hade jag ändå släpat upp den där stjärnspåraren med alla tillbehör hit! Men besvikelsen lade sig snabbt när jag väl kom i gång med fotograferandet. Natten, Jireskalet, speglingarna i Jirejavrrie och norrskenet gjorde det hela till en natt att minnas. Nu fick jag användning för platserna jag spanat ut under dagen, dock med ett annat motiv. Även om jag måste medge hoppfullt blickade upp mot stjärnbilden svanen i ett hopp om att se Vintergatan plötsligt utteckna sig mot natthimlen under nattens gång. Det hände aldrig.
Lördagen var en mulen dag. Det var sista heldagen på fjället och den mulna, dassiga, dimmiga himlen med moln på topparna runt tänkte jag kunde bli en bra fotodag för lite mer intima och minimalistiska kompositioner. Vi begav oss upp på kalfjället och fotade en del jokkar och mindre fjällsjöar samt en renhjord på avstånd innan både jag och Folke hade lessnat och vandrade ner för en sen lunch. På mobilen hade jag laddat ner South Park via Prime. Nu behövde jag lite tv i sovsäcken och varm mat för att få upp humöret igen.
Kvällen var lika mulen den. Jag vandrade åter ner i dalen för att fotografera skogen i det disiga vädret. Med lite tur skulle solnedgångssolen bryta igenom och förgylla det dimmiga landskapet. Det hände aldrig. Men den dramatiska himlen och molnen på topparna blev utmärkta bakgrunder. Folke fick korn på något djur på vägen tillbaka. Troligtvis en lämmel, vilket han aldrig luktat på förut, och fick spader. Tänk vad spännande en lämmel kan vara ändå.
När alarmet sedan ringde 0430, en och en halv timme innan soluppgången, var det enda jag ville att ligga kvar i sovsäcken. Fan, vad varm och mysig den är. Men jag är här för att göra ett jobb. Helvete också. Ur sovsäcken, på med kläder och pannlampa, ta kameran och ge dig ut. Folke glodde på mig från sin bädd som för att säga ”är du dum i huvudet?”. När jag gick ut och regnet slog emot mitt ansikte, kylan sköljde över mig som en våt disktrasa någon vrider ur, visste jag svaret: ja – men inspiration är för amatörer.
Målet var att vandra genom Jireskalet, hoppas att regnvädret lättade lagom för soluppgången och att det skulle ligga morgondimma i dalen på andra sidan. Vandringen skulle ta lite mer än en timme att göra. Nattens regn hade gjort blockterrängen och bergssidorna hala. Men så fort jag var i gång kom humöret till liv. Spänningen i att se hur dalen skulle se ut på andra sidan. Hur soluppgången skulle bli och vilka bilder som fanns att upptäcka just den här morgonen.
En timme senare visste jag. Det mulna vädret höll i sig. Regnet lättade. Sikten blev aldrig mer än runt 50 meter. Eftersom vädergudarna bestämt sig för att ställa in mina bildplaner så fick jag gå till plan B. Att fotografera i det ljus man har. Det blev minimalism. Små intima naturscener. Många scener och kompositioner som aldrig hade fungerat om det inte hade varit ett dimmigt, mulet ljus med kort sikt. Det gjorde omvärlden mjuk för kameran. Efter en timmes fotograferande gick jag tillbaka, packade ihop grejerna för att gå hem och råkade lägga väskan i hundbajs som någon lämnat precis bredvid där vi bott. (Obs ej från Folke. Jag plockade upp allt som han bajsade vid stugor och leder)
Det kan kännas trist att inte få de bilder man planerat. Men samtidigt är det både en del av charmen och utmaningen. Utmaningen i att inte bara ha turen i att få ”rätt” väder, utan att veta hur väderlotteriet faktiskt kommer att slå och komma tillbaka gång på gång till att man får bilden, men också utmaningen i att se vädret för vad det är, se vilka bilder som finns där just då, och charmen i att fånga alla aspekter av landskapet. Den blöta, mulna och regniga hösten är lika mycket höst som en dimmig soluppgång i motljus över ett höstlandskap eller en klar natt med norrsken. Och naturromantik be damned, ska jag porträttera landskapet ska jag banne mig porträttera allt som slängs i min väg. Jag kanske inte visar allt, men jag tror att jag blir bättre som fotograf när jag kan befinna mig mellan det planerade och det slumpmässiga.
